Värsta möjliga timing, eller kanske den allra bästa? Insamlingsprojektet Mitt liv, som syftat till att låta elever i Sverige berätta om en vanlig dag i livet, lanserades mitt under en pandemi.

Allt började under ett möte om något annat. Samarbetet mellan Nordiska museet och UR hade redan pågått under några år i arbetet med museets upplevelserum ”Tidsvalvet”, tv-programmet ”Jakten på den glömda historien” och radioprogrammet ”Hälsning till framtiden”.

Plötsligt kläcktes idén: Skulle inte barnen själva kunna bidra med sina egna livsberättelser? Bli ”Skaffare*”?

Det blev startskottet för det fristånde projektet Mitt liv. Även det ett samarbete mellan museet och UR.

Uppdraget för oss hösten 2019 var alltså relativt öppet. Att berättandet skulle genomföras på insamlingsplattformen Minnen.se bestämdes snabbt, eftersom det är där vi försöker att koncentrera vårt digitala insamlande, men ungefär lika snabbt förstod vi att den plattformen i så fall behövde byggas om för att kunna ta emot tioåringars berättelser. Inte en helt enkel nöt att knäcka.

Själva upplägget behövde också preciseras och moderniseras. Idén var nämligen inte ny.

Redan 1942 gjorde en insamling av barns berättelser av Nordiska museet och UR (dåvarande Skolradion). Den satsningen gick under namnet ”Mitt hem”, där över tusen handskrivna bidrag inkom med ofta detaljerade ritningar av platsen där barnet bodde på. Och i vissa fall – där läraren varit extra ambitiös – även berättelser om en dag i livet som barn mitt under brinnande världskrig.

Dessa berättelser tog vi fasta på. Just så ville vi att 2020 års barn skulle skildra sin vardag. Det nya insamlingsprojektet utgick från fyra frågor, frammejslade av museets interna arbetsgrupp:

1. En dag i mitt liv – en uppgift där barnen från början till slut beskriver sin vardag
2. Mitt hem – som påminner om 1942 års läxa, att skildra sin boendemiljö
3. Människorna i mitt liv – där barnen berättar om människorna omkring sig
4. Mitt liv 2050 – en öppen uppgift där barnet kan fantisera om sitt eget liv år 2050

Ett antal berättelser om livet för barnen 1942 togs fram ur arkivet och publicerades digitalt på Minnen.se, att använda i undervisningen för att inspirera både lärare och elever, och ge dem en kanske första aha-upplevelse om hur vardagen är i förändring.

En ytterligare sporre för att delta blev också den nya tävlingen ”Årets skaffare”, där den klass som särskilt väl genomfört uppgiften skulle vinna priset vid en utdelning på Nordiska museet.

Men hur skulle barnen berätta? För att skapa framgångsrika insamlingar behövs alltid en insamlare. I detta fall handlade det om att fokusera på läraren. Parallellt med konceptarbetet tog vi ihop med Kultur IT fram en specialutvecklad lärarplattform till Minnen.se. I den kunde läraren skapa sin klass, lägga in sina elever och ge dem varsitt unikt lösenord. Allt för att minimera lärarens arbetsbörda.

Eleven kunde därefter logga in på mittliv.minnen.se i en för Mitt liv skräddarsydd trygg miljö, klicka upp rätt uppgift och fylla i den. Läraren kunde då se arbetet fortgå i lärarplattformen, och sedan välja om den skulle skickas in för publicering eller för arkivering (efter att ha synat vår tillståndslapp som läraren skickat hem till föräldrarna). Ett enkelt upplägg som krävde hårt arbete att få till, med hänsyn till enkelhet, effektivitet, kvalitet och så klart etiska frågor där vi inte ville att eleven fritt skulle kunna publicera känsliga uppgifter på nätet. Som pedagogiskt bollplank fanns både en manual och en lärarhandledning från UR.

Viktigt var också att bara ha en hemsida att hänvisa till, mittliv.minnen.se, för alla inblandade, det vill säga elever, lärare, föräldrar, media, museifolk och allmänheten. Lösningen blev att överst på sidan införa inloggningsrutan för att under ge läraren all nödvändig information, och avslutningsvis lägga till en fråga-svar-sektion. Också detta en enkelhet som krävde lite tankemöda att pedagogiskt lägga upp.

4 maj 2020 var satt som datum för lansering av Mitt liv. Arbetet med att ta fram lärarplattformen krävde åtskilliga arbetstimmar och svällde under vintern och våren. Till sist hade vi utvecklat ett helt nytt system för att samla in berättelser från elever, inte bara kopplat till Mitt liv, utan till vilken insamling som helst med läraren som administratör.

Ihop med en testklass i Botkyrka, som vi nådde genom UR, kunde vi dra lärdomar om hur systemet fungerade i praktiken, genom att ha löpande kommunikation med klassföreståndaren om hur eleverna jobbade och ville jobba.

Men just innan vi skulle trycka på startknappen drog coronaviruset in över världen och Sverige. Allt sattes på paus.

Inte minst för att vi blixtlanserat insamlingen ”Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden”, som kommit att samla över 4000 berättelser om livet under pandemin. Fokuset blev plötsligt stort på vår insamlingsverksamhet, både från media, allmänhet, andra institutioner och även internt. Vi beslöt till sist att lansera Mitt liv ändå, med några veckors fördröjning eftersom vi ville ha möjlighet att även få in barnens berättelser. Något som visade sig vara en utmärkt uppgift för elever som i vissa fall arbetade på distans.

Både Nordiska museet och UR marknadsförde Mitt liv i sina kanaler. Lilla Aktuellt gjorde ett långt inslag till lanseringen. Annan media visade också  intresse, både i Sverige genom SR, DN, TT med flera och faktiskt även internationellt, där nyhetsbyrån AFP uppmärksammade insamlingen. Alltsammans gav oss en skjuts.

Prisutdelningen av Årets skaffare kom att äga rum 4 maj 2021, precis som planerat. Men några klasser dök inte upp i samlingssalen när styresmannen Sanne Houby-Nielsen från Nordiska museet och UR:s vd Sofia Wadensjö Karén meddelade vinnarna. De fanns på distans via länk till Bagarmossen respektive Malmö. Under året hade sammanlagt 1326 bidrag kommit in till Mitt liv-insamlingen, även från svenska skolor i Warszawa, Paris, Marbella och på Mallorca. En mängd och spridning vi varit mycket nöjda med, även om vi skulle vilja få fler att bidra med bild och video, helst på sig själva (något som visat sig oväntat svårt att få till).

Mitt liv, som var tänkt som ett ettårigt projekt, kommer att fortsätta samla in berättelser även 2022 och 2023. Det vi kan se nu är att vi behöver arbeta aktivt för att fortsätta entusiasmera lärare och elever. Konkurrensen om deras uppmärksamhet är stor. Vi har bland annat annonserat på Lektionsbanken.se och på Facebook, men även direktkontaktat rektorer i områden där vi haft sämre spridning (främst norra Sverige, Gotland och i utanförskapsområden, se karta). Ett samarbete har också startats med Nordic Museum i Seattle för att få med oss svenskättade barns berättelser därifrån.

Vi har också (lagom) tät kontakt med de lärare som redan har deltagit i Mitt liv. Ett nyhetsbrev går ut till dessa, som vi betraktar som projektets ambassadörer. Förhoppningen är att de ska vilja göra om Mitt liv med nya klasser, helst varje år. Parallellt med detta har vi också ringt runt till lärare för att samla feedback om hur vi kan förbättra oss.

Intressant där är att få veta mer om drivkrafterna bakom att delta. Visserligen fick vi en skjuts under lanseringen av vår coronainsamling, från vilken vi länkade till Mitt liv ifrån, men enligt lärarna handlade åtminstone elevernas motivation inte så mycket om att dokumentera livet under pandemin utan om tre andra saker:
1) Att vinna tävlingen (och därmed jobba ihop som klass).
2) Att bli publicerad (kort sagt: att bli sedd här och nu).
3) Kopplingen mellan 1942 och 2020. Att förstå att barn var barn även då, och att skillnaden i livsföring skilde sig så åt (slutsats: det kommer att fortsätta förändras, så min vardag är också viktig att dokumentera).

Vi hade nog tänkt att fler skulle välja möjligheten att enbart spara sina berättelser i arkivet, men att faktiskt visa upp sig har varit avgörande har vi märkt, både för barn och för vuxna i andra insamlingar. Det är en lärdom att ta med sig för museisektorn i stort. Ett formulär och ett ”tack för ditt bidrag” räcker inte alltid. Folk drar folk, och folk vill synas (99 av 100 elever väljer publicering framför arkivering, bland vuxna ungefär 7 av 10).

Vi kommer att fortsätta att ringa runt och samla respons. Det är en viktig del i vårt arbete. Vi har ju ett pris att dela ut även 2022 och 2023 och då behöver vi få in fler bidrag. Den här gången skildras ett liv efter att restriktionerna har släppt i samhället, och det är ju minst lika viktigt att ha dokumenterat.

Tipsa gärna närmaste lärare om att vi finns! Allt du behöver veta är samlat på adressen mittliv.minnen.se.

* Skaffare är vad grundaren Artur Hazelius kallade de personer som hjälpte Nordiska museet att samla in föremål och berättelser. Ordet används flitigt i UR:s program och alltså även i Mitt liv-insamlingen, där eleverna blir moderna skaffare.

Bonuslänk: UR Samtiden gjorde ett program om Mitt liv, som finns fritt att titta på.

Jag brukar hjälpa till hemma med disken och att städa. Jag brukar också plocka äpplen i typ en timme för att vi har sju äppelträd så man kan nog förstå att jag plockar varje dag. Jag brukar göra mina läxor runt 16:00 till typ 17:30 det tycker jag är väldigt roligt. Sen brukar jag spela Fortnite med en kompis som bor i Sundsvall.

Till Jonatans berättelse

Mitt liv i mitt hem är ganska enkelt. Vi har en diskmaskin en tvättmaskin en robot som dammsuger och tvättar golvet åt oss och en robotgräsklippare. Så vi inte behöver göra något av det. Vi har också fyra tv så vi alla i min familj kan kolla på vilken film vi vill.

Till Emilijas berättelse

Min bästa vän heter Deniz och är född i Turkiet (hela min familj är från Turkiet alltså jag med). Men han bor i Paris och jag bor i Stockholm). Det finns ett virus som heter Coronaviruset. Han får inte gå ut från sitt hus och alla måste vara i sitt land tills viruset är slut.

Till Aras berättelse

På 1940-talet så trodde man att det skulle finnas flygande bilar 2020 men tyvärr så har vi inte det nu men det hade varit coolt! Min idag så har vi istället elbilar som både är bra för vår miljö och dom är coola dom med. Eftersom vår teknologi går snabbt fram 2020 och så tror jag att världen överlag kommer vara mycket utvecklad om 30 år. Jag tror att det kommer finnas hus som bara är gjorda av glas, att det kommer att vara en vanlig sak då att ha glashus. Och sen tror jag att nästan alla hus kommer ha solceller på byggnaderna.

Till Alvas berättelse

Intervjuer • I Rörsjöskolan har eleverna i 5A fått intervjua släktingar till uppgiften ”Människorna i mitt liv”. Här är ett exempel där Ava intervjuar farmor, pappa och mormor.

Serierutor • I Enskede skola har eleverna i 6A ritat serier av sina dagar i uppgiften ”En dag i mitt liv”, för att kombinera uppgiften med ämnet Bild. Olivia har tecknat hur det såg ut när hon besökte shoppingcentret Nacka Forum.

Video och tiktok • Malin i Malmsjö skola har filmat sin dag från morgon till kväll med mobilen, och klippt ihop och skickat till museet. Jasna i samma skola har lagt upp sin Tiktokvideo i insamlingen. Bra beslut, tycker vi. Det digitala är ju en del av barnens vardag, men sällan sparas någon dokumentation av hur det faktiskt används. Guldstjärna!

I tio års tid har sammanlagt 2121 personer skrivit 4546 berättelser om platser som betyder särskilt mycket för dem. Nu blir historierna en del av Minnen, som en del i ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Nordiska museet.

Några av texterna är skrivna av hembygdsföreningar och museer, andra av skolbarn som skildrat sin närmiljö och ytterligare några är författade av privatpersoner som vill skildra just sina platser. De har skrivit om ämnen så som migration, kriminalvård och kvinnohistoria, men även bidragit med personliga minnen kopplade till platser och adresser.

Alltsammans har sedan 2009 samlats på sajten Platser.se, i Riksantikvarieämbetets regi. Någon fortsättning för webbplatsen blir det inte. Istället har Riksantikvarieämbetet valt att flytta allt material till Minnen och Nordiska museet i syfte att renodla insamlingsarbetet av immateriellt kulturarv inom kulturarvssektorn.

Det ligger i linje med Nordiska museets intention att bli den självklara arenan dit svenskar kan vända sig för att donera sin vardag och utifrån sin egen kunskap berika museets samlingar. Museet arbetar även för att bli en kompetensnod för museisverige inom det digitala insamlingsområdet.

På Minnen blir Platser ett insamlingstema, vilket även framöver modereras av Riksantikvarieämbetet. Den som redan lagt in berättelser kommer att kunna redigera dessa, och den som vill bidra med nya kommer också att kunna göra det även i framtiden.

Det öppna arkivet Minnen innehåller sedan tidigare 690 berättelser om ämnen så som mötesplatser, migrationsberättelser, löftesinsamling, nyårsfirande, #metoo och personliga hemsidor, som samlats ihop genom museer och olika samarbetspartners. I och med tillskottet från Platser ökar alltså mängden avsevärt. Berättelserna går att ta del av genom att klicka mellan ämnena, men även via en kartfunktion.

Och den som vill är alltid välkommen att bidra med just sin historia.

3 av 4546 berättelser

1. 8-åriga Liv flyr nazisterna och når Koster
“Nu gick rykten att även kvinnor och barn skulle hämtas. Mamma sa Det är nog inte sant, vad skulle de med oss till? Men nästa dag på morgonen stod en stor svart bil utanför huset och de ringde på.”

2. ”Den lesbiska härvan” på Grev Turegatan i Stockholm
“När polisen kom till Grev Turegatan 75 visade det sig att den objudna gästen hånglade med värdinnans fästmö. Året var 1943 – ett år innan homosexualitet avkriminaliserades och istället skrevs in i Medicinalstyrelsens (senare Socialstyrelsens) lista på diagnoser. Förhör inleddes och kvinnorna i triangeldramat på Grev Turegatan började ange varandra och andra i sin omgivning.”

3. Briggen Hugos förlisning – och min farfars brors tragiska öde
“Anledningen till mitt stora intresse för den här tragiska händelsen är att jag första gången redan som femåring 1963 tillsammans med mina föräldrar besökte hans grav på kyrkogården i Morups.”

Sedan några dagar tillbaka finns knappt 800 blyertsskisser tecknade av arkitekten Ferdinand Boberg fritt tillgängliga på Wikimedia Commons. Bilderna kommer från Nordiska museets arkiv, dit Boberg donerade arbetsmaterialet för sitt planschverk Svenska bilder.

Knappt 3000 bilder från Nordiska museets samlingar fanns sedan tidigare tillgängliga på Wikimedia Commons, men Bobergbilderna är speciella eftersom de kopierats över direkt från Digitalt museum.

Tillsammans med Wikimedia Sverige har Nordiska museet tagit fram ett skript för den som vill kopiera bilder från Digitalt museum till Wikimedia Commons. Skriptet finns tillgängligt som öppen källkod vilket gör det möjligt för andra museer att använda koden för sina egna samlingar.

Hur går en bildflytt till i praktiken? Det mesta handlar om att förbereda metadata så att bilderna blir så användbara som möjligt. Eftersom Bobergteckningarna importerats till Primus (den samlingsförvaltningsdatabas Nordiska museet använder) från en annan databas behöver informationen ses över. De 785 poster som gåtts igenom lades därför i en egen mapp i Digitalt museum. Därefter kördes fyra olika skript:

DiMuHarvester hämtar metadata för samtliga objekt i mappen med hjälp av Digitalt Museums API. I nuläget hanterar skriptet bara fotografier/bildkonst. Stöd för föremålsbilder (som beskrivs annorlunda) tillkommer nästa år.

DiMuMappingUpdater går igenom den metadata som hämtats och skapar listor med de nyckelord, personer och platser som förekommer. Nordiska museets listor ser ut så här: nyckelord, personer och platser.

Dessa begrepp behöver därefter kopplas till kategorier på Wikimedia Commons samt personer och platser i Wikidata. Begrepp som inte matchas kommer fortfarande att synas på Wikimedia Commons men bara som del av ett fritextfält.

make_NordicMuseum_info tar all metadata från de två första stegen och kombinerar till en ny fil med all information som Wikimedia Commons behöver, inklusive filnamn till själva bildfilerna. Det här skriptet är skräddarsytt för Nordiska museet och behöver alltså anpassas för att andra ska kunna använda det.

uploader, slutligen, loggar in på Wikimedia Commons och laddar upp en bild i taget med kompletta metadata.

För de museer som tillgängliggör sina samlingar på Digitalt museum är det en relativt liten insats att anpassa skriptet till sina egna förutsättningar. Ta gärna kontakt med mig (Aron Ambrosiani, aron.ambrosiani@nordiskamuseet.se) eller André Costa på Wikimedia Sverige  så kan vi reda ut vad som behöver modifieras!

Illustration: Stockholm, Södermalm, Kv. Värmdögatan (Nuvarande Malmgårdsvägen), tecknad av Ferdinand Boberg 1917.

Förändrade behov, i omvärlden och internt, gör att arbetet med digitalt behöver breddas och integreras än tydligare i museiverksamheten. Det vill vi göra genom fokus på sex strategiska områden:

Vidare ska utvecklingen av tillämpningar på de digitala kunskapsresurserna ske i samverkan med andra organisationer. Ett pågående exempel är Skolwiki-projektet, ett samarbete mellan Nordiska museet, gymnasieskolor och Wikimedia Sverige. En viktig förutsättning är att museets samlingar är så öppna, tillgängliga som möjligt och därmed användbara och relevanta för användarna. En fortsatt satsning på att sprida museets samlingar via exempelvis Wikimedia Commons är prioriterad.

De sex strategiska områdena ger en viktig ram för att kunna bygga bättre kunskap om, och planera insatser för, den publika kunskapsupplevelsen. De sätter digitalt i relation till befintliga arbetsmetoder för exempelvis utställningar, förlagspublikationer och programverksamhet. Och de sätter museets publika utbud i relation till digital teknik, digitala tänkesätt och metoder – vilket i sin tur skapar insikt om hur digitala insatser bör formas och levereras för att bättre kunna producera relevanta och engagerande upplevelser.Sociala medier

Sociala medier är särskilt viktiga kanaler för dialog, delaktighet och medskapande. Kanalerna har vid Nordiska museet fem användningsområden, som på olika sätt kopplas till ovanstående sex strategiska områden:

Nordiska museet ska, med hjälp av digital teknik, digitala kanaler, tänkesätt och metoder, skapa en attraktiv och inkluderande publik upplevelse av museet. Upplevelsen ska aktivera och stärka besökarna, och tala till känslan – vi vill skapa en upplevelse för alla sinnen. Upplevelsen ska vara sömlös över hela det publika ekosystemet, dvs. såväl fysiskt i museet som digitalt (webbplats, sociala medier, kiosker, appar osv.). Upplevelsen kan framöver både komma att starta och sluta i de digitala arenorna. För att kunna utveckla besökarens kunskapsbaserade möte med museet görs särskilda satsningar inom sex strategiska områden. Det publika ekosystemet synliggörs och analyseras, och blir grunden i planeringen av nya publika satsningar.

En utmaning för avdelningen Digital interaktion är nu att implementera strategin och göra verkstad av innehållet. Det är ett krävande arbete, som i vissa avseenden kommer att gå snabbt och i andra ta mycket längre tid. En viktig del av arbetet är att skapa utrymme för experimenterande och utforskande för att stegvis utveckla den publika kunskapsbaserade upplevelsen i samarbeten på tvärs över organisationen. En annan viktig del är att alltid se strategin som ett levande dokument, som löpande revideras och utvecklas i takt med organisationen och med omvärlden.

Nordiska museet ska, med hjälp av digital teknik, digitala kanaler, tänkesätt och metoder, skapa en attraktiv och inkluderande publik upplevelse av museet, som aktiverar och stärker besökarna, och som talar till känslan – en upplevelse för alla sinnen. Upplevelsen ska vara sömlös över hela det publika ekosystemet, dvs. såväl fysiskt i museet som digitalt (webbplats, sociala medier, kiosker, appar osv.).

Digitalt handlar inte bara om hårdvaror och mjukvaror, eller val av kanaler på webben och i sociala medier, det handlar också om att kompetensutveckla så att vi kan skapa förståelse för och nytta av det digitala i museets alla verksamheter.

Vi vill inte bara förmedla, vi vill demokratisera användandet av kulturarvet, möjliggöra för publiken att medverka, påverka och bli stärkta av samlingar och kunskap. Vi pratar i strategin om upplevelsen av museet, inte varumärkesupplevelsen – det ingår inte i vårt uppdrag – utan om den kunskapsbaserade upplevelsen som kommer till uttryck genom utställningar, e-böcker, webbplatser, sociala medier med mera. Formuleringen ovan, kärnan i strategin, är också ett instrument i arbetet att öka den interna förståelsen för digitalt.

Vi vill att kunskapsupplevelsen ska vara sömlös över hela det publika ekosystemet. Det betyder att den inte bara ska levereras över såväl digitala som analoga kanaler utan att upplevelsen ska formas så att den hänger ihop, är relevant och begriplig. En publik kunskapsupplevelse vid Nordiska museet kan idag mycket väl, eller snarare kanske högst troligen, starta online. En så kallad “digital first”-upplevelse.

För att kunna skapa en kunskapsupplevelse på tvärs över det publika ekosystemet, krävs mer än någonsin att vi samarbetar på tvärs i organisationen. Digitalt kan inte vara något separat från övrig museiverksamhet. Vi kan inte planera en museiupplevelse i museet utan att involvera digitalt från första början. Det betyder inte att vi automatiskt ska planera in digitala produktioner i museet i varje enskild utställning, men att den fysiska upplevelsen i museet ska hänga samman med, och kommer allt oftare att börja i, digitala kanaler. Inte bara som en annons, eller ett slags substitut för den fysiska upplevelsen, utan som en upplevelse med ett egenvärde, där besökaren aktiveras och lägger en första pusselbit i något större.

I nästa blogginlägg presenteras sex strategiska verksamhetsområden där insatser på det digitala området ska bidra till den publika museiupplevelsen.

Avdelningen Nya medier på Nordiska museet, som bildades 2011, har nu funnits i sex år. I samband med att vi nu smyglanserar en ny digital strategi passar vi på att byta namn till Digital interaktion. En huvudsaklig anledning är att avdelningen nu, än tydligare, sätter publiken i fokus för arbetet med digitala kanaler, medier och verktyg.

Namnet på den nya digitala strategin Med publiken i fokus, ligger i linje med museets övergripande strategi, att sätta besökaren i centrum för besökarupplevelsen. Den digitala strategin finns ännu inte publicerad i sin helhet, eftersom det pågår ett varumärkesarbete där bland annat alla större styrdokument ses över, och får en gemensam ram. Men arbetet med det digitala pågår och den nya strategin tas nu successivt i bruk, och därför kommer vi att publicera tre blogginlägg som ger strategins huvuddrag.

Till att börja med vill vi givetvis ge ett inspel i debatten kring digitala strategier: Ska man alls ha en digital strategi? Ska inte digitalt vid det här laget vara naturligt integrerat i allt vi gör? Faran med att lyfta ut digitalt är att digitala frågor lätt hamnar i en separat silo, och därmed inte kan skapa den eftersträvade effekten. Även vi har sett den tendensen, men trots det valt att skapa en separat strategi även denna gång. Huvudanledningen är att digitalt kräver ett särskilt fokus, och särskilda resurser, på grund av snabb utveckling i omvärlden och omfattande påverkan på museiverksamheten. Lösningen är att än tydligare prioritera insatser som väver samman digitalt med museets övergripande verksamhet. Och vem vet, kanske nästa version blir en innovationsstrategi?

Förändringar i omvärlden på tre centrala områden gör att Nordiska museet har sett ett växande behov av att utveckla sin strategi för arbetet med digitala medier. Det handlar om:

Det digitaliserade samhället är idag i ständig förändring och utveckling. Konkurrensen om publikens uppmärksamhet ökar, vilket i sin tur skapar behovet – för museet – att kunna möta besökaren, som lever sitt liv både i den digitala världen och i det fysiska rummet, med ett relevant utbud. Att publiken ställer nya krav på sina digitala upplevelser är inget nytt, men för att hänga med i utvecklingen krävs större flexibilitet och snabbhet i arbetet med taktiska insatser på det digitala området.

Med över 24 500 000 visningar av Nordiska museets innehåll på Wikipedia, en räckvidd på drygt 7 300 000 i sociala medier, cirka 900 000 visningar av föremål och fotografier på www.digitaltmuseum.se och 800 000 besök på webbplatsen under 2016, utgör digitala kanaler viktiga arenor för kunskapsförmedling, dialog och delaktighet. I jämförelse omfattar de fysiska besöken till museet 600 000 (inklusive anläggningsbesök) samma år. Den potentiella räckvidden för digitala kanaler är stor. Digitalt är därför samtidigt en av de centrala förutsättningarna för att Nordiska museet ska uppnå sitt publikmål, genom varumärkes- och relationsbyggande och kunskapsförmedlande insatser.

Det interna arbetet för att möta publiken med ett större och bättre digitalt utbud kräver nytänkande och omprioriteringar, men även nya arbetsmetoder som på många sätt utmanar befintliga rutiner och arbetssätt i hela organisationen. Här finns också behov av att utveckla nya arbetsmetoder som bättre stödjer en upplevelse av museet i såväl digitala kanaler som fysiska miljöer. En viktig utgångspunkt är att digitalt handlar lika mycket teknik som kultur, attityd och förmåga.

Användningen av digital kommunikationsteknik har skapat stora möjligheter att utveckla nya öppna arbetssätt vid kulturarvsinstitutionerna, vilket också ligger i linje med regeringens prioritering av medskapande och ett kulturarv som är angeläget för alla.

Förutom förändrade behov i omvärlden och internt finns också i regeringens Proposition 2016/17:116 om en ny kulturarvspolitik en mer uttalad riktlinje för arbetet med kulturarvet. Dialog och medskapande står i centrum genom hela texten:

För att kulturarvets värden ska komma hela samhället till del bör det offentliga kulturarvsarbetet vidareutvecklas så att:

det gemensamma kulturarvet blir en angelägenhet för alla,
det offentliga samtalet vidgas och fördjupas, och
medskapande och engagemang främjas.

Museerna ska ”…aktivt samverka med sina intressenter” och utveckla sin kunskapsförmedlande roll för att locka till sig så många användare som möjligt. Det betyder också att museerna ska främja fri åsiktsbildning och understödja ett fritt meningsutbyte i verksamheten.

Särskild vikt läggs vid digitala verktyg, metoder och kanaler:

För att det gemensamma kulturarvet ska bli angeläget för alla och för att medskapande och engagemang ska främjas, bör de statliga kulturarvsinstitutionerna i ännu högre grad än hittills använda sig av digitaliseringens möjligheter.

Nordiska museets nya digitala strategi ligger helt i linje med kulturarvspropositionens fokus på dialog, delaktighet och medskapande, och relaterar till museets publika verksamhet, såväl kunskapskommunikation på webb och i sociala medier, som i den publika fysiska upplevelsen på plats i museets olika miljöer.

Precis som med den föregående strategin har vi valt att lyfta tre fokusområden:

De strategiska målen för avdelningen Digital interaktion 2017–2020 handlar om att digitala verktyg, metoder och tänkesätt ska integreras i och skapa värde i nyproducerade besökarupplevelser – i hela det publika ekosystemet. Vidare att digitalt blir centrala verktyg och metoder för att bygga publika relationer, med dialog, delaktighet och medskapande i centrum. Digitalt ska också utgöra en central infrastruktur och resurs för kunskapsinsamling, kunskapsförmedling och laborativt lärande.

En förutsättning för framgång är att avdelningen Digital interaktion blir ett kompetenscentrum som stödjer digitalt förändrings- och utvecklingsarbete i hela museet. Museets digitala kunskaps- och upplevelseförmedlande insatser ska vara långsiktigt hållbara, och bygga på dialog, delaktighet och medskapande.
För att kunna skapa en attraktiv helhetsupplevelse av museet, såväl digitalt som i fysiska miljöer, krävs effektiva samarbeten på tvärs i museet, ett mål som avdelningen också ska bidra till. Digitala verktyg, metoder och tänkesätt ska bidra till förnyelse i alla museets verksamheter.

Museets digitala samlingar ska förmedlas på ett så fritt och öppet, samt tillgängligt sätt som möjligt. Ökade insatser ska göras för att skapa ett relevant, inkluderande och användbart kunskapsinnehåll anpassat till specifika publikgrupper och till att levereras i hela det digitala publika ekosystemet.

I nästa blogginlägg tittar vi närmare på mål och framgångsfaktorer.

I samband med Earth Hour den 19 mars testade vi på Nordiska museet en enkel mobilanpassad undersökning, #VarjeLampaRäknas. Som ett led i utbildningen Steget mot en digital organisation ville vi prova en ”kommunikativ insamling” – insamling som en social och kommunikativ aktivitet, inte bara ett medel för att utöka museisamlingen. Utmaningen för oss på Nya medier var att på kort tid gå från en lös idé kring ett insamlingstema till att ha en fungerande prototyp på plats. Hur blev resultatet och vad lärde vi oss på vägen?

Vi ville uppnå två saker med undersökningen: dels få reda på vilka sorters lampor som är populära just nu, dels sprida kunskap om att svenskar har jämförelsevis många ljuskällor hemma. I höst öppnar utställningen Nordiskt ljus på Nordiska museet och fram tills dess vill vi prova olika sätt att uppmuntra till dialog kring ljus, lampor och belysning.

Vi lanserade undersökningen den 19 mars (samma dag som Earth Hour) och uppmärksammade i museets sociala mediekanaler. Några hundra personer var inne på sajten och trettio (inklusive ett par museianställda) valde att delta i undersökningen genom att fylla i formuläret. De uppladdade bidragen fick desto större spridning och nådde ca 45 000 personer. Framför allt på Twitter fick vi betydligt högre engagemangsfrekvens än vad vi brukar uppnå i vanliga fall.

De tekniska lärdomarna vi tar med oss är: ja, det går att koda ihop en (nästan) fullt fungerande, helt skräddarsydd undersökning/insamling på några dagar. Med hjälp av öppna ramverk som jQuery och Bootstrap går det snabbt att sätta ihop en prototyp. Och med APIer till våra lagringsplattformar (några finns, några är under utveckling) kommer vi att kunna spara det insamlade materialet på ett framtidssäkrat sätt – något som dock låg utanför ramarna för just det här projektet.

Den färdiga appen består av tre vyer: ett formulär, en lista över uppladdade bidrag och en tacksida. Koden är skriven i html, css, javascript och php med hjälp av ramverken jQuery, Bootstrap och Moment.js.

Eftersom museer samlar för evigheten tenderar museers insamlingsformulär att vara långa och krångliga. Vi kunde runda detta hinder genom att acceptera att det insamlade materialet i det här fallet inte ska tas in i museets samlingar utan istället få en begränsad livslängd på webben.

Formuläret består av ett fotofält, ett fält för antal lampor hemma samt demografiska uppgifter (namn, ålder och ort). Om den som laddar upp är minderårig kompletteras formuläret dessutom med ett extra adressfält så att vi kan kontakta målsman vid behov.

För att inte skrämma bort användaren direkt valde vi att ”fälla ut” formuläret med jQuery i två/tre steg (beroende på ålder). Först visas bara bildfältet (formaterat som en knapp) och antal lampor. När antal lampor fyllts i visas övriga fält. Skicka-knappen går att trycka på först när alla andra fält är ifyllda.

Innehållsvalidering är så minimal som möjligt. Med hjälp av html-attributet pattern=\d* visar iphone ett numeriskt tangentbord. Värdet i åldersfältet avgör i sin tur om fälten för målsmän behöver visas eller inte. Användaren får visuell återkoppling med hjälp av Bootstraps inbyggda css-klass btn-success som aktiveras när något är ifyllt i ett fält.

Det finns flera olika sätt att ändra utseendet på ett filuppladdningsfält. Jag använde en span-variant av Cory LaViska.

När användaren trycker på ”Skicka in svar” skickas formulärinnehållet vidare till ett php-skript som sparar innehållet i jsonformat på servern. Att skriva direkt i en jsonfil är ju inte den vackraste lösningen men duger för en prototyp som denna. Formatet json är valt för att härma en mer ordentlig API-lösning – när innehållet hämtas till listvyn skulle det vara enkelt att byta ut den statiska json-filen mot att hämta från ett API.

Eftersom formulärinnehållet lagras publikt tillgängligt i fulltext på servern vill vi inte lagra några e-mailadresser där. De mejlas istället till oss med hjälp av php-biblioteket PHPMailer. Det är en bit kvar till det e-maillösa samhället!

Listvyn är utformad för att likna de bild- och innehållsflöden som dominerar i sociala medier idag: en omvänd kronologisk lista med bild och bildtext. Innehållet hämtas ur en json-fil (se ovan) som fyllts på med hjälp av formuläret.

Några tekniska detaljer är värda att utveckla. En bugg fick slinka igenom eftersom vi inte hittade några enkla lösningar på nätet: desktopwebbläsare verkar inte läsa in rotationsinfo från bilder uppladdade från (iOS?-)mobiler. Eftersom det blir rätt i Safari för iOS och hela undersökningen är ”mobil först” (80 % mobila sidvisningar) fick buggfixen låg prio och hanns inte med.

Istället för att ladda in alla uppladdade bilder direkt använder vi en ”infinite scroll”-lösning. Tre nya bilder i taget laddas in när användaren scrollar längst ned på sidan.

Slutligen: med hjälp av javascriptramverket Moment.js formateras datumen automatiskt till relativa datum – precis som vi är vana vid från sociala medier.

Vårt fokus genom hela processen var att så snabbt som möjligt sätta ihop en prototyp att testa på publiken den 19 mars. Jämfört med gratislösningar som Polldaddy eller Google Forms erbjöd ett egenbyggt formulär betydligt större möjligheter att skräddarsy såväl utseende som interaktion. Tiden lagd på utveckling och utformning är fortfarande minimal i jämförelse med museets senaste större kodprojekt som Äppelappen och Tidskikaren vilket gör det möjligt för oss att prova fler insatser framöver.

Den 18–19 november arrangerade DOSS-nätverket (Dokumentation av samtida Sverige), tillsammans med Nordiska museet, konferensen Digital insamling. Programmet omfattade goda exempel på arbete som just nu pågår i museisverige med att samla in via digitala kanaler. Från Finland presenterades även insamlingsprojektet What Finland Eats and Drinks, en dokumentation med sociala medier som verktyg.

Grundläggande frågor som konferensen tog upp var: Hur arbetar vi med digital insamling och dokumentation och hur bör vi arbeta? Vilka särskilda krav ställs på kulturarvsorganisationer till exempel vad gäller nya kompetenser, rutiner och etiska avvägningar? Hur arbetar man med dokumentationer på Internet eller kring datorspel? Vad händer just nu av betydelse för hur vi arbetar med samtidsdokumentationer och digitalt material? Vilka tekniska infrastrukturer finns eller är under utveckling?

Från Nordiska museet presenterade Karin Dern och jag själv det arbete som våren 2015 genomförts i form av en intern utredning och enkät för att kartlägga hur museer arbetar idag med digital insamling. Den interna utredningen initierades eftersom det uppmärksammats från flera håll behovet att möta utmaningarna att samla via digitala kanaler och att samla digitala objekt (text/bilder/ljud/rörlig bild osv.).

Hur gör andra museer?
Den enkät som skickades till ett antal svenska museer besvarades av 25 st och omfattade 8 frågor. Resultatet visade att drygt hälften av museerna, 16 av 25, har använt bloggar, sociala medier, egna sajter och/kommentarsfältet på Digitalt museum för att efterlysa föremål och fotografier, informera om upprop eller projekt, samla in berättelser och skapa kontakt eller inleda samarbete med publiken.

Fördelar med att använda digitala kanaler och verktyg för insamling är att man kan nå nya målgrupper (ålder, kön, klass, mångfald), man kan nå många samtidigt och föra en dialog. Det kan vara såväl snabbt som spontant som billigt. Man kan också samla mycket material på kort tid från skilda ämnesområden. Och att ha det insamlade materialet i digital form underlättar sortering, sökning och analys.

Nackdelar som upplevdes av de museer som besvarade enkäten var att det kan vara svårt kontrollera källsäkerhet, de inkomna svaren kan vara torftiga eller helt enkelt vara påhittade. Man upplevde mindre personlig kontakt. Ytterligare en aspekt är givetvis att det finns en risk för digitalt utanförskap. Alla har inte tillgång till digital teknik. Här är särskilt en äldre publik svårare att nå. Vissa uttryckte oro för låg bildkvalitet. En stor utmaning är dessutom, för alla museer, problem med långsiktigt bevarande och att få tillgång till relevanta och fungerande tekniska lösningar. Nackdelen med att samla större mängder material är också att bearbetning och analys tidskrävande.

Hur kan vi engagera fler att bidra till digitala insamlingar? 
Enkätsvaren gav en bra bild av vad som krävs för att väcka engagemang kring en digital insamling:

Ta del av enkätsvaren här

Den interna utredning som genomfördes vid Nordiska museet våren 2015 redovisade liknande slutsatser. Övergripande behov konstaterades av ökat internt samarbete och koordinering av olika insamlingsinitiativ. Ett löpande arbete måste pågå med att se över insamlingsvillkor, dvs. tekniska, upphovsrättsliga, etiska och forskningsrelaterade frågor, samt givetvis museets uppdrag, vilka sätter ramarna för de villkor som gäller för respektive insamling.

Vidare pågår ett arbete vid Nordiska museet att utveckla webbplatsen www.minnen.se, som ett verktyg för insamling, ett arbete som även omfattar uppdraget att se över hur webbplatsen kan anpassas till nya sätt att samla in, till exempel via sociala medier.

Vidareutveckling av befintliga rutiner är också viktigt, att se över det arbete som pågår och har pågått i decennier vid museet inom området insamling och dokumentation. Övergången mellan analog och digital insamling måste ske på ett sätt som inte bryter arbetsrutiner eller skapar glapp i det insamlade materialet. Vidare slår rapporten fast behovet av att lägga mer tid på uppföljning, bearbetning och analys.

Digitala kanaler och verktyg är nödvändiga redskap för museerna i arbetet med att samla in och dokumentera. Konferensen Digital insamling visar att det finns en stor medvetenhet hos museerna om möjligheter och utmaningar med digitalt. En av de största utmaningarna, som jag ser det, är att skapa full förståelse för vad det är vi samlar och dokumenterar. I den digitala världen flyttar vi oss allt längre från de traditionella museisamlingarna, med fysiska objekt, och rör oss istället mot ett immateriellt kulturarv.

Ett fotografi är idag inte längre ett tvådimensionellt fysiskt objekt, som kan bevaras inom museets väggar. Det är något som per automatik existerar i flera versioner, och som används i kommunikativa syften och dessutom kanske inte ens sparas för eftervärlden utan är menat att existera endast i ögonblicket. Kan vi ens bevara brev och brevväxling i form av e-post, när dialogen kanske går över flera tekniska plattformat och format, som chatt, sms och direktmeddelanden på Facebook.

Utmaningarna är som sagt stora, och det är hög tid att museerna tar sig an frågorna för att kunna bevara och förmedla samtidens kulturarv.

Kajsa Hartig

Nordiska museet vill göra kulturhistoria och kulturarv till en angelägenhet för alla. För att lyckas med detta vill vi skapa förutsättningar för alla att dela med sig av sina berättelser, sina tankar och reflektioner om hur det är att leva i Sverige idag. Vi vill att alla som bor i eller har en relation till Sverige ska känna sig välkomna att bidra.

Berättelserna ska vara fria att använda och tillgängliga via öppna plattformar på nätet. Med stöd av sociala medier är vår förhoppning att vi kan få igång en fruktbar dialog mellan olika grupper och personer, som speglar mångfalden i samhället idag, kring hur vi ska tackla de stora samhällsutmaningarna och bygga ett hållbart och människovärdigt samhälle för framtiden. Historia och kulturarv ska helt enkelt betyda mer för fler genom att många hjälper till att bygga upp framtidens minnesbank.

Under rubriken 1+1=3 Medskapande i praktiken på Riksantikvarieämbetets höstmöte presenterade jag och @kajsahartig Nordiska museets strategiarbete Mot nya medier och vad den har haft för inverkan på möjligheten att nå visionerna och målen. Vi inledde med att lyfta fram Artur Hazelius vision från 1880 där han konstaterade att Nordiska museet ska vara ett hem för minnen. Ett hem där allas berättelser är lika viktiga. Den stora skillnaden mot när Artur levde är att det nya digitala och sociala medielandskapet nu för första gången gjort det möjligt att kunna förverkliga denna vision.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke inledningstalade dagen innan vårt seminarium och berättade inlevelsefullt om de flyktingar hon mötte på flykt genom Europa på väg till Sverige. Hon beskrev hur de förlorat allt de ägde och att det ända de hade kvar var de kläder de hade på sig och alla de minnen som de bar med sig. Hon önskade sig inför framtiden att hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle kunna ta del av dessa berättelser som viktiga pusselbitar i att förstå samtiden och varför de utgör en viktig del av svenskt kulturarv.

I vår fortsatta presentation kunde vi visa att både Alice och Arturs önskan om att kunna skapa ett offentligt rum för allas minnen, snart är möjlig att förverkliga.

Utmaningen inför framtiden är inte längre att nå tillräckligt många och mångfacetterade berättare, utan att få de att känna sig bekväma med och angelägna om att vilja lämna sina berättelser till vår gemensamma minnesbank.

En förutsättning är dock att vi hittar en finansiell investeringspott som hjälper oss att ta oss över krönet för att sedan med egen kraft kunna rulla på mot målet. Så Alice om dina barn och barnbarn ska kunna ta del av de syrianska flyktingarnas berättelser, ge oss en slant ur demokrati- och integrationsbudgeten så kommer det att vara möjligt.

Vi bär alla på berättelser! Berättelser som är viktiga pusselbitar för kommande generationer! Tillsammans kan vi göra skillnad!

I veckan öppnade Nordiska museets nya utställning Med smak av humle – odla och brygg. Utställningen visar humleodling och ölbryggning förr och nu. Dels med föremål, bilder och recept ur museet samlingar och arkiv, dels med modern utrustning, nytagna bilder samt tips och råd från dagens hemmabryggare och humleforskare.

Avdelningen Nya medier har bidragit med några digitala produktioner till utställningen: en timelapsefilm, en serie intervjufilmer och en digital insamling av öletiketter.

Nordiska museet bedriver ett antal olika digitala insamlingsprojekt. För den här insamlingen valde vi att göra ett enkelt webbformulär. Insamlingen påbörjades den 8 maj och hittills har ett hundratal hemmabryggare laddat upp drygt 270 etiketter.

Några av etiketterna finns utskrivna på ölflaskor i utställningen. Betydligt fler (åtminstone en etikett per uppladdare) visas i en väggmonterad ipad. Etiketterna finns också på Nordiska museets pinterestsida.

Tillsammans med åt Skogen Produktion tog vi fram nio filmer à 2–3 minuter. I filmerna bidrar forskare, hemmabryggare och humleodlare med sina kunskaper om humle, humleodling och humlens roll i ölbryggning. Filmerna visas på skärmar i utställningen (med svenskt ljud i hörlur samt textade på svenska och engelska) och kommer även att spridas i museets digitala kanaler.

Som en del i Programmet för odlad mångfald odlas 24 olika svenska humlesorter på Julita gård. Vi ville fånga humlens växtkraft på bild och tog därför ett antal stillbilder dagligen i tre månader. Dessa klipptes sedan samman till en 20-sekundersfilm som visas på två projektorer. Förhoppningsvis kan rörlig bild i stort format vara en bra indragare som lockar besökarna att fortsätta in i utställningen.